Tranemo CC

Här kommer inlägget om senaste tävlingen, bättre sent än aldrig, right? Det började mycket bra med att vi var där i god tid, gick hoppbanan och då kändes det väl lite värre. Stoooor gräsbana men ändå hade dom tryckt in tre banor "var för sig." Så vår bana gick väl på knappa 20x40m. Lite tråkigt när det dessutom var blött och halkigt och alla svängar var omhoppningsvägar.
Fokus på dressyren igen, kändes bra på framridningen, men eftersom jag visste att han vart spänd på själva tävlingsbanan sist så kändes det lite förgäves att sitta där och trimma. Förväntade mig samma sak igen liksom. Dock var han mycket mer avslappnad och påverkningsbar än sist där. Så det var bra, kändes jättefint men slutade bara på 65,5% vilket var någonstans i mitten av startfältet.
Inför hoppningen denna gång så var vi även tvugna att brodda, dåligt underlag på dressyrbanan så vågade inte ha långa broddar där och det var nödvändigt på gräsbanan såklart. Emelie skötte broddningen galant och Camilla var förste stolpe, medan jag bytte om på Nicke och mig själv. Gick mot hoppningen samtidigt som hon med startnumret före mig. Så det kändes bra. Framhoppningen kändes pannkaka, kom inte ens okej på räcket en enda gång, oxern i andra varvet gick bättre. Nicke funderade nog mest på underlaget då vi endast hoppat på gräs ett meeting innan och det är väldigt många år sedan.
Bestämde mig för att det fick räcka och hoppades på bättre lycka inne på banan. Var 21-22m på tre distanser. Gick väl på en 6-7 språng, så halt var det och så snäva svängar var det innan distanserna så man hade liksom ingen fart, alls. Kändes ändå okej fram till sista linjen (eftersom Nicke snällt ställer upp och skuttar över från nästan stillastående.) Mot sista linjen blev jag antagligen för passiv och tyckte väl att han hoppade ju där på resten av oxrarna, men icke. Var egentligen inget svårt läge, han hade bara behövt sträcka lite på sig. Men med så dålig fart var det bara att göra en volt och komma igen. 4 fel för stopp och 2 för överskriden tid. Var många fler som hade problem på hoppbanan så kändes ändå inte så farligt.

Skönt att äntligen kunna slappna av lite, brodda på små brodd igen, borsta, mata, lasta och sedan gå terrängen. Här blev Emma vit i ansiktet kan jag tala om. Jämfört med de tävlingar jag varit på hittills. (Boxholm och Åkerbo.) Så var detta svårt. Redan hinder nummer 2 var högt och långt, lägg till smalt. Trean okej, uppförsbacke till fyran hoppa på krönet och dra över 2 hinder i nedförsbacke. Då snackar vi inte lutning, vi snackar backe. Jag önskade att jag var anmäld till ponnyklassen. Efter dessa 2-6 kändes banan mer överkomlig, så när som på sista hindret som jag tyckte var stort också.
Satte som plan att hoppa högsta hindret på framhoppningen och om det kändes ok skulle jag galoppera iväg och ta banan som den kom. Sat och gjort, kändes toppen på framhoppningen, Nicke var glad och lagom laddad, lyssnade fram och tillbaka och gjorde något halvtamt försökt till bocksprång.
Blev uppropad och gick mot starten, klockan räknade ner och iväg var vi. Hinder 1-3 kom vi över, dock kändes Nicke mycket mer tveksam än sist, han skyggade för underlaget bland annat. Tappade lite för mycket fart upp till fyran så där tog det stopp. Kom över på nästa försök. Femman i backen ville han slinka förbi så han sicksackade mot och stopp även där. Här tog förnuftet slut. Så på min övertalan hoppade vi femman och sexan i backe ner, sedan svängde vi tillbaka mot vattnet, fick galoppera en ganska lång sträcka där, avbrott till trav innan vattnet och travade igenom det utan minsta tveksamhet. Galoppsträcka igen och sedan klippte vi 8, 9, 10 enkelt. Vidare mot trakhenern, perfekt läge så vi bara rullar på. Nicke tar av med fram och jag tar sikte på nästa hinder, banken. "Brak" och sen flyger jag, utan Nicke som har satt ner framhovarna igen, i graven. Det var det ungefär. Hade då fyra hinder kvar varav ett svårt.
Hade gjort mycket för mitt självförtroende att ta sig igenom denna bana som citat vickan "kändes som en utmaning" hon har ridit ~10 terrängstarter i år. Men, man kan inte få allt, och nog lär man sig alltid något. Jag lärde mig till exempel att lyssna på folk när de säger att det ofta är svårt där och man bör åka dit och träna innan. Jag lärde mig även att jag nog inte får slappna av så pass förrän vi väl har landat, (dock hade jag nog inte suttit kvar i vilket fall. Men kunde ju lagt till ett språng så han förhoppningsvis hade sett graven tidigare.) Ja, ja det är efter med det nu. Jag är glad att det inte var första terrängen för oss som var planen från början för då hade jag nog inte fortsatt. Nästa år blir det lättare tävlingsplats och mer träning innan.
Startstocken, hinder nummer ett. Sedan blev det värre så att säga.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0